Hallå världen!

Har inget brinnande intresse av att blogga märker jag. Står för tillfället (eller inte just nu för tillfället, men tillfället innan jag satte mig vid datorn) högst upp på en liten tre-stegspall och tvättar fönster. Kanske har jag börjat boa? Det är 3 månader kvar av graviditeten och jag mår fortfarande toppen. Längtar efter att få träffa vår bebis så klart, men tycker ändå att det är ganska roligt att vara gravid och fet.
Så – det är Duttans läge det.

Var var jag…

Eller kanske ännu hellre: Var är jag? Man kan ju inte skryta med att vara en kreativ bloggare och sedan lysa med sin frånvaro. Varför heter det så? Lysa med sin frånvaro? Det låter ju skitdumt.

Nåväl. Här är jag. Pigg, glad och gravid i fjärde månaden. Räknar ner dagarna till semestern. Den känns alldeles för långt borta. Tungan är sönderfräten av x antal påsar Supersura Dragster från JämtGott. Inte bara tungan förresten. Tänderna också. Kan inte äta något som behöver tuggas, för det ilar som tusan i gaddingarna.

Nej, nu stack Jycken ut till poolen. Ska nog göra detsamma.

Kreativ bloggare

I en annan del av bloggvärlden, där min gamla blogg fortfarande hänger kvar, trots att jag egentligen lämnat den därhän, har jag nu blivit utnämnd till Kreativ bloggare.  Tyvärr vet jag inte hur det gick till, då jag själv helt missat denna stora händelse.  Det är ju himla typiskt att de börjar uppskatta mig nu. Men ni vet ju vad man säger – man saknar inte kossan förrän båset är tomt. Och denna kreativa kossa har lämnat det förra bloggbåset.

Vecka 8

Den här graviditeten går oerhört långsamt tycker jag. Och jag går omkring med en massa oro i hjärtat. Tänk om allt inte är som det ska där inne? Och varför har mina symtpom nästintill försvunnit?

På tisdag är det dax för ett första besök hos barnmorskan. Det är bara ett första samtal. Lite information. Ingen inskrivning eller undersökning. Det kommer först mellan vecka 10 och vecka 12. Någonstans mellan vår ettåriga bröllopsdag och midsommarafton. Men jag hoppas att barnmorskan ska kunna lugna mig lite. Klart man måste utgå ifrån att allt är som det ska så länge man inte blöder… visst?

Kunglig inneboende.

Det kan tänkas att rubriken är en smula missvisande, men under vår bro bor för närvarande en okysst prins. Han kan återfås mot beskrivning.

Det är en groda modell större som bor där under. Ingen padda, men en stor groda. Han hoppar lixom inte fram, utan han kryper omkring där bland de torkade löven. Varför katterna inte tagit honom vet jag inte. Hunden har dock gjort ett försök, men misslyckades. Själv tycker jag att han är fascinerande läskig. Som att ha ett eget litet monster under sängen. Fast under bron. Och en groda istället för monster. Men ni fattar…?

Fick mig att tänka på en dikt jag skrev till Kära maken när vi först träffades:

”Jag är så glad att du finns,
och man kan väl förmoda
att nu då jag äntligen funnit min prins
har jag kysst min sista groda”

Always look on the briiight side of life…

Redan så här i början av en graviditet finns det en hel del höjdpunkter och fördelar. Tex njuter jag för fullt av mina tillfälliga E-kupor. Maken skulle bra gärna också vilja njuta av dem, men det är se men inte röra som gäller. De är lite ömma. Ungefär som om någon använt dem som sandsäck under en boxningsträning och använt bröstvårtorna som ”nåldyna” för småspik. Men jag fotograferar dem för fullt. Dem och de nerpissade stickorna som visar plus. Tur att man har en digitalkamera och inte en sådan där som man behöver lämna in för framkallning… Hu!

En annan fördel är att jobbet att tömma kattlådan snabbt som tusan övertogs av maken. Högst motvilligt, men snabbt som tusan. Jag flinar varje gång jag går förbi den. 9 månader utan att tömma kattlådan. Det är ju inte så lite lyxigt. Att maken inte har behövt tömma kattlådan en enda gång under våra 6 år tillsammans, det tänker jag bortse ifrån.

Jag får sådana intressanta smakupplevelser som gravid också. Häromdagen åt jag till exempel ärtsoppa med ett lager tacokrydda ovanpå. Just då – jättemums. Just nu – what the hell was I thinking?

En annan fördel är att jag får uppleva hur livet som blåst blondin är. Nu är jag visserligen inte blond. Och inte blåst. Men något har helt klart hänt där uppe i hjärnan. Ord tappas bort. Trådar kan inte följas. Det är bara snurrigt. Mer snurrigt än vanligt.

Och så är jag arg. På allt och alla. Utom på maken. Det måste ju vara något biologiskt som gör att han är befriad från mina aggressioner. Min svärmor är det dock inte. Antalet gånger jag svarat ”Det var bland det dummaste jag någonsin hört” då hon föreslagit något är många, många. Kanske borde vi berätta för svärföräldrarna om vårt tillstånd snart. Så de inte börjar fundera på vem som bytt ut deras annars så charmiga svärdotter…

Ja, ungefär så är väl läget…

Lär känna Duttan

Duttan är ett namn som hänger kvar från ett tidigare liv.  Ett tidigare liv i en annan del av bloggvärlden. Faktum är att namnet, som började som ett alias i ett försök att vara anonym, smög sig in i min verklighet och helt plötsligt lyssnade jag till smeknamnet även in real life.

Vem är jag då? Ja, tro för all del inte att jag tänker lämna ut namn, adress och personnummer här inte. Även om lönechecken är liten vill jag gärna ha kvar vartenda litet öre av den utan att någon stjäl min identitet och spenderar mina surt förvärvade kosingar på… på… på… ja, vad nu sådana där identitetsstjälare lägger andras pengar på.  Men det var ju inte det jag skulle gå in på nu. Jag skulle ju prata om något mycket mer intressant. Nämligen mig själv.

Jag är 9412 dagar gammal. Och de senaste 338 dagarna har jag varit fru. Jag gillar att vara fru. Men det kan ju helt klart bero på att min man är den bästa i världen. För det är han. Och om 237 dagar beräknas vi bli föräldrar. Det är det största som någonsin hänt mig. Och jag vågar nästan påstå att det är det största som hänt min man också, men jag vill inte tala för honom.

Jag kommer ventilera graviditeten rätt rejält här på bloggen. Det är lika bra att ni vänjer er. Men ni kan lika gärna hoppa över något inlägg. Ja, ni kan rent av skita i att läsa hela bloggen. Det gör faktiskt inte mig någonting. Så det så!

Så är det dax för en ny början…

Jag kan ärligt talat inte längre hålla koll på alla bloggar jag har och har haft under de senaste åren. Förhoppningsvis har jag nu hittat ett ställe där jag kommer att trivas. Åtminstone ett tag framöver. Så småningom kommer jag säkert lämna även denna bloggportal. Har hunnit igenom några vid det här laget.  Bloggagratis. Blogspot. Blogg. Metrobloggen. Det har funnits bra och dåliga saker med var och en av dem.  Men jag lessnar snabbt. Och nu är jag alltså här.  Njut av det så länge det varar.