Redan så här i början av en graviditet finns det en hel del höjdpunkter och fördelar. Tex njuter jag för fullt av mina tillfälliga E-kupor. Maken skulle bra gärna också vilja njuta av dem, men det är se men inte röra som gäller. De är lite ömma. Ungefär som om någon använt dem som sandsäck under en boxningsträning och använt bröstvårtorna som “nåldyna” för småspik. Men jag fotograferar dem för fullt. Dem och de nerpissade stickorna som visar plus. Tur att man har en digitalkamera och inte en sådan där som man behöver lämna in för framkallning… Hu!
En annan fördel är att jobbet att tömma kattlådan snabbt som tusan övertogs av maken. Högst motvilligt, men snabbt som tusan. Jag flinar varje gång jag går förbi den. 9 månader utan att tömma kattlådan. Det är ju inte så lite lyxigt. Att maken inte har behövt tömma kattlådan en enda gång under våra 6 år tillsammans, det tänker jag bortse ifrån.
Jag får sådana intressanta smakupplevelser som gravid också. Häromdagen åt jag till exempel ärtsoppa med ett lager tacokrydda ovanpå. Just då – jättemums. Just nu – what the hell was I thinking?
En annan fördel är att jag får uppleva hur livet som blåst blondin är. Nu är jag visserligen inte blond. Och inte blåst. Men något har helt klart hänt där uppe i hjärnan. Ord tappas bort. Trådar kan inte följas. Det är bara snurrigt. Mer snurrigt än vanligt.
Och så är jag arg. På allt och alla. Utom på maken. Det måste ju vara något biologiskt som gör att han är befriad från mina aggressioner. Min svärmor är det dock inte. Antalet gånger jag svarat “Det var bland det dummaste jag någonsin hört” då hon föreslagit något är många, många. Kanske borde vi berätta för svärföräldrarna om vårt tillstånd snart. Så de inte börjar fundera på vem som bytt ut deras annars så charmiga svärdotter…
Ja, ungefär så är väl läget…
Etiketter graviditet
maj 12, 2009 kl. 6:28 e m |
Hahaha, hur ser hon ut när du säger det då?