Det kan tänkas att rubriken är en smula missvisande, men under vår bro bor för närvarande en okysst prins. Han kan återfås mot beskrivning.
Det är en groda modell större som bor där under. Ingen padda, men en stor groda. Han hoppar lixom inte fram, utan han kryper omkring där bland de torkade löven. Varför katterna inte tagit honom vet jag inte. Hunden har dock gjort ett försök, men misslyckades. Själv tycker jag att han är fascinerande läskig. Som att ha ett eget litet monster under sängen. Fast under bron. Och en groda istället för monster. Men ni fattar…?
Fick mig att tänka på en dikt jag skrev till Kära maken när vi först träffades:
“Jag är så glad att du finns,
och man kan väl förmoda
att nu då jag äntligen funnit min prins
har jag kysst min sista groda”
maj 11, 2009 kl. 12:49 e m |
Hoohoo… Vad skådar mitt norra? Tycker mej absolut känna igen mej här.. Å nu med barn åxå? Vad underbart Duttisen! Grattis!! Kramar i massor!! /Tess
maj 12, 2009 kl. 9:03 f m |
Tack tack! Känns helt fantastiskt, även om jag tillbringat morgonen över toalettstolen…
KRAM
maj 12, 2009 kl. 6:27 e m |
Usch, har du börjat spy, jag minns hur det kändes. Pest och pina. Men förhoppningsvis går det snart över. Eller var det grodan du fick syn på och spydde.
maj 14, 2009 kl. 4:40 e m |
Jag spyr inte – jag bara väntar på att spy. Mår tokilla, men ingenting händer.
maj 14, 2009 kl. 6:26 e m
Vilket är ännu värre. Jag minns att jag tänkte att en magsjuka var lindrigare. Då är man ju symptomfri kvarten efter att man spytt, Nu är det i ett sträck, bara ett enda jävla illamående. Men det går ju över som tur är.
maj 24, 2009 kl. 10:09 e m |
Jag kan bra ta honom å pussa mej fram till lycka!